arielandme

Ingen är speciell. Alla är lika. Glöm vad alla gör. Glöm vad alla säger. Då blir allt bra. Då får du vara dig själv.

Jag känner mig misslyckad. Eftersom jag hatar livet. Varför tog jag då det ifrån någon annan, som skulle ha använt det bättre?

Människorna blev lurade. Priset vi får betala-varje sekund- är för högt. Det är sorg, hat och besvikelse. Och vad får vi i gengäld? Ingenting. Livet. Men det är inte värt besväret. Varför inte lägga sig ner och dö? Vem skulle sakna en? Alla människor som står en nära? Sanningen är att ingen står dig nära. Varför skulle de bry sig om andra? De är upptagna av sig själva, har inte tid att bry sig. Det är så lätt att ägas av någon annan. Det är därför vi inte går under. Vem äger oss? Många skulle säga gud, men jag säger han. Och han är ingen gud. Han är onskan och allt som får oss att se i syne. Det är han som får oss att tro att allt är perfekt, när allt är åt helvete. Vi måste bli starkare.

Ingen kommentar ännu. Inte intresserad. Om ett år kommer denna bloggen vara känd. Säkert. Det här är bara skit. Varför lägga sin tid för att skriva något som ändå ingen läser? Det är som med matematik. Varför lära sig räkna i huvudet när det finns miniräknare? Ändå sitter jag här nu.

Alla kända bloggar handlar om de kända bloggarnas liv, med bilder från fester och annat skit. Finns det inget privatliv hos er eller? De lägger in bilder, jag får väl inte vara sämre. Men vem bryr sig. Är hela livet en tävling? Vi kanske inte ens finns på riktigt, kanske bara är skuggor av den riktiga världen, inte värda att leva. Varför ska man då kämpa? Kan man inte bara ge upp?